Skall bloggen dö ut?
Detta är nog mitt sista inlägg. Jag har inte tid att fortsätta upprätthålla något som inte ger mig något annat i utbyte. Visst hade jag velat skriva om känslor, starka känslor, men vill inte omvandla mitt skrivande till en offentlig dagbok som varenda jävel kan ta del av. Så många år jag har levt av livet, borde jag vara medveten om att det finns folk som gillar mig och folk som inte gillar mig. Eller?
Det här inlägget tillägnar mina underbara vänner. Jag tackar er för att ni pallar med min "själviskhet", och accepterar mig för den personen jag är. Å, tänk alla goda stunder vi har haft tillsammans. Och inte på länge har jag skrattat som jag skrattat idag…
Mitt liv har återtagit sina gamla vanliga. Jag älskar Uppsala men det är Stockholm jag hör hemma. Bestämt mig för att fortsätta på biomedicin på KI. Jovisst är jag skoltrött, mycket, mycket, men det är en eufori att bit för bit kunna närma sig målet. Mitt mål är långt kvar att nå, jag kan inte se det men jag kan känna det - känslan av att lyckas.
Emma
