What The Pho

Jag hittade den här berättelsen bland mina gamla uppsatser från gymnasietiden, så jäkla bra skriven.

Jag lovade mig själv att bli rik, så rik att jag kunde köpa varenda docka i världen om jag vill...

Jag flyttade med pappa till Sverige från ett land långt bort. Mamma kunde inte följa med eftersom en dödlig sjukdom hade tagit livet av henne. Flytta? Man kanske ska kalla det att fly istället. Det som jag och pappa flydde ifrån kallas sorgen. Sverige uppe i norr blev slutmålet. Sverige var kallt, men inte kallt nog för att frysa ut den smärtan vi bar.

Vårt drömhus i det nya landet var en etta på tjugoåtta kvadratmeter. Vi hade inget annat i början än två sängar i var sitt hörn av rummet och en tvättkorg i det tredje. Sängarna kom från Jysk, den ena köpte vi på rea och den andra fick vi av personalen när pappa envisade att fråga. Med tiden kom det lite mer saker från loppmarkanden som vi kallade det för. Loppmarknaden var egentligen ett grovsoprum nere i källaren. Jag tyckte att det var så spännande varje gång när pappa skulle ner ditt för att lämna sopor. Han tog alltid hem någon rolig sak. Ibland fick jag följa med, men det var mycket sällan. Pappa sa att det var inget ställe för mej. Jag försökte att förstå varför det inte var ett ställe för mej men lyckades aldrig att komma på ett svar.

Jag lekte mycket med dockor på den tiden, ägde själv två stycken som skulle föreställa mig och pappa i mina lekar. Dockpappan hade kort hår och jag gyllene brunt. Dockmamman levde paradiset precis som min mamma. Jag hade hört pappa prata om paradiset någongång, där skulle jag få träffa mamma igen om jag sköter mig bra. Dockan hade en telefon och kunde tala med sin mamma. Hennes mamma berättade att hon varje dag lagar mat och städar huset så fint. Och dockan lovade sin mamma att sköta sig bra så att de kunde ses snart.

Det var en regnig höstdag när jag och pappa gick ner till centrum. Där handlade pappa mat på Ica medan jag passade på att gå in i leksaksaffären Brio. Jag hittade en docka med långt svart hår och luktade precis lika gott som mamma. Jag ville genast ha den men pappa bara skakade på huvudet. Han sa att jag fick vänta till födelsedagen. Jag grät aldrig men den natten drömde jag om att dockan inte fanns kvar i affären när vi kom tillbaka. Fruktan om att dockan aldrig skulle återförenas med sin mamma väckte mig mitt i natten fullt av ångest. Pappa frågade halvömnigt om vad som hade hänt. Mina läppar darrade. Jag berättade om drömmen och sedan frågade om jag fick sova i hans säng. Pappa skakade på huvudet och sa att jag var en stor flicka. Den natten när jag inte kunde somna om hörde jag min pappa gråta.

På min födelsedag det året köpte vi aldrig dockan. I den lilla staden var det inte det lätt för en nykomling som pappa att hitta ett jobb och vi levde under mycket hårda förhållanden. Vi gick faktiskt tillbaka till Brio. Dockan fanns kvar. Hundranitionio kronor  var priset för att köpa min glädje men inget som passade pappas lilla matbudget. Pappa tittade på mej med den sorgligaste blicken och frågade - " Visst är du för stor för att leka med dockor?".

Jag nickade i tystnad. Långsamt gick vi ut från affären. "Jag är för stor för att leka med dockor", sa jag till mig själv...

Lisa is going home to the US tomorrow. If she keeps her promise she will visit our blog some day, and then she will find this contribution I write for her. My first one in English and also my last one. Because I am not Annie. Because I am Emma. And because Emma hates the English language ...

Nice to meet you Lisa! You gave me a completely different picture of the US-people compare to the one I had before. Are all Americans like you? So open and friendly.

Hope your time in Europe have been briliant.
Love
/ Emma

Idag köpte jag 2 par skor.
2 billiga par.

Sandalskor från H&M - tvingade Anh och Naki att följa med in på H&M på Hamngatan för att leta efter ett par skor som tydligen inte finns längre. Gick runt tio varv. Naki blev otålig och pekade på alla skor han såg, bla mina nuköpta sandalskorna. De är fina men mina fötter ... e lite knasiga så. Spenderade hela kvällen för att göra homemade pedikyr. Jag har trots allt gått på en mini nail.kurs.

Svarta tygskor från DinSko - när jag har köpt de andra sandalskorna blev jag inte riktigt nöjd. Men som tur gick vi förbi DinSko som hade fett med rea. Tvingade de andra att gå in igen. Där fann jag mina nuvarande älsklingar.

Sen åkte vi hem. Nöjd som fan.

Och juste om myggan ja. När jag kom hem från stan åt jag god mat och sedan gick ut på jogging/powerwalking elr vad det nu e med Anh. Vi gick in i skogen ...

Härligt att träna ute om det inte fanns så många myggor. De dök upp som myror. Fullt. Och attackerade oss. Anh fick en mygga i ena ögat. Hon skrek av ren äcklad att jag skulle försöka ta bort den. Jag höll på att skratta ihjäl mig. Vi fick ut de till slut. Gick en bit till, tills vi blev trötta och gick hem till Sonny ist. Jag gapade och skrek på vägen. Plötsligt! Kände jag något flög in i min hals och fastande. Ni kan väl gissa vad det var?

Jag hostade och kräkte. Ångrade mig att jag hade skrattat åt Anh.

Hoppas att jag vaknar fullfrisk imorn.

/ Emma

Såg precis Anna Nicole Smith filmen och var bara tvungen att dela med mig lite känslor
filmen påminde mej om henne och vrf hoon dog...tänkte aldrig vrf hon dog brydde mig inte heller.....
.filmen var skit intrresant man fick reda på allt om henne och hennes son daniel smith....
Fan jag tycker så synd om henne...!!..R.i.p Anna nicole smith och daniel Smith

Egoismen, fördomar, Brüno, halvspråkighet, träna språket genom läsning, mannen på tåget och min läkardröm...

Jag har mycket i mina tankar som behöver rensas. Det är anldening till varför jag är så aktiv med bloggskrivandet. Bloggar massor utan att bryr mig om det är faktiskt någon som läser. Jag är egoistisk. Jag är fördomsfull. Jag vet. Och jag jobbar på att ändra på det. Inte för någon annans skull utan min egen ...

Thuy har rätt om att man måste ge alla människor en chans innan man dömer personen. Att lära känna är en process som tar tid och jag ofta gärna vill hoppa över. Vilket är ett misstag inser jag idag.

Tillbaks om min dag.

Jobbar i några timmar. Åkte sedan in till stan för att kolla på filmen Brüno.  

Vilken underbardag.

Äntligen har jag fått sova ut efter alla tidiga mornana.Jag har jobbat konstant 4 dagar i, från 6 på morgonen till 8-9 på kvällen. Resvägen -3 h och rast -1,5 h, många arbetstimmar blev det inte till slut. Men hellre kassan än Rädda Barnen. Ska säga upp mig på Rädda Barnen imorn för lite andrum. Jag måste plugga matte E på egen hand och sedan göra prövning i oktober. För det finns inget tidytrymme för det om jag tackar jag till bimedicin annrs. Det bli tufft. Jag ryser av tanken att behöva  räkna matte med bokstäver.

Ingen är hemma. Thuy gick hem för en stund sedan efter att hennes mamma ringde, då jag låg halvsov men kunde höra hur det ekade i telefonen.

Thuys mamma - "vilken killle sover du hos?"

Hon lät så seriöst men Thuy bara brast i skratt. Jag tvingade Thuy att sova över. Vi skulle åka gocar igår men stället hade stängt. Vi stack istället hem till mig och åt nudlar och cheesecakes. Och avslutade kvällen med Worl Trade Center. Hemsk film. Det har gått några år när den 11/09 inträffade, jag har nästan glömt. Men filmen hade väckt så den bortglömda verkligehten. Över 2500 människor omkom. De flesta pga raseriet. Kunde inte sluta tänka på alla dessa oskyldiga människor som dog. Kände plötsligt att den trerummare blev så kall och tom och att jag skulle dö om jag skulle behövas sova ensam. Gick ner på knäna, bölade och bad Thuy att sova över. Tack gumman för du ställde upp!

Första gången Emma röker på vattenpipa. Cooooolt huh? Was it like: I'm so excited and I just cant hide it.  
Or did u feel like Bob Marley?
Så söööt hon var.. Enjoy the video!