What The Pho

Jag hittade den här berättelsen bland mina gamla uppsatser från gymnasietiden, så jäkla bra skriven.

Jag lovade mig själv att bli rik, så rik att jag kunde köpa varenda docka i världen om jag vill...

Jag flyttade med pappa till Sverige från ett land långt bort. Mamma kunde inte följa med eftersom en dödlig sjukdom hade tagit livet av henne. Flytta? Man kanske ska kalla det att fly istället. Det som jag och pappa flydde ifrån kallas sorgen. Sverige uppe i norr blev slutmålet. Sverige var kallt, men inte kallt nog för att frysa ut den smärtan vi bar.

Vårt drömhus i det nya landet var en etta på tjugoåtta kvadratmeter. Vi hade inget annat i början än två sängar i var sitt hörn av rummet och en tvättkorg i det tredje. Sängarna kom från Jysk, den ena köpte vi på rea och den andra fick vi av personalen när pappa envisade att fråga. Med tiden kom det lite mer saker från loppmarkanden som vi kallade det för. Loppmarknaden var egentligen ett grovsoprum nere i källaren. Jag tyckte att det var så spännande varje gång när pappa skulle ner ditt för att lämna sopor. Han tog alltid hem någon rolig sak. Ibland fick jag följa med, men det var mycket sällan. Pappa sa att det var inget ställe för mej. Jag försökte att förstå varför det inte var ett ställe för mej men lyckades aldrig att komma på ett svar.

Jag lekte mycket med dockor på den tiden, ägde själv två stycken som skulle föreställa mig och pappa i mina lekar. Dockpappan hade kort hår och jag gyllene brunt. Dockmamman levde paradiset precis som min mamma. Jag hade hört pappa prata om paradiset någongång, där skulle jag få träffa mamma igen om jag sköter mig bra. Dockan hade en telefon och kunde tala med sin mamma. Hennes mamma berättade att hon varje dag lagar mat och städar huset så fint. Och dockan lovade sin mamma att sköta sig bra så att de kunde ses snart.

Det var en regnig höstdag när jag och pappa gick ner till centrum. Där handlade pappa mat på Ica medan jag passade på att gå in i leksaksaffären Brio. Jag hittade en docka med långt svart hår och luktade precis lika gott som mamma. Jag ville genast ha den men pappa bara skakade på huvudet. Han sa att jag fick vänta till födelsedagen. Jag grät aldrig men den natten drömde jag om att dockan inte fanns kvar i affären när vi kom tillbaka. Fruktan om att dockan aldrig skulle återförenas med sin mamma väckte mig mitt i natten fullt av ångest. Pappa frågade halvömnigt om vad som hade hänt. Mina läppar darrade. Jag berättade om drömmen och sedan frågade om jag fick sova i hans säng. Pappa skakade på huvudet och sa att jag var en stor flicka. Den natten när jag inte kunde somna om hörde jag min pappa gråta.

På min födelsedag det året köpte vi aldrig dockan. I den lilla staden var det inte det lätt för en nykomling som pappa att hitta ett jobb och vi levde under mycket hårda förhållanden. Vi gick faktiskt tillbaka till Brio. Dockan fanns kvar. Hundranitionio kronor  var priset för att köpa min glädje men inget som passade pappas lilla matbudget. Pappa tittade på mej med den sorgligaste blicken och frågade - " Visst är du för stor för att leka med dockor?".

Jag nickade i tystnad. Långsamt gick vi ut från affären. "Jag är för stor för att leka med dockor", sa jag till mig själv...